När jag hade utbildat mig till pressfotograf, åkte jag till ett litet land i västar Afrika som heter Guinea-Bissau. Det är inte större än Jämtland och har en gång varit portugisisk kolloni. Landet blev självständigt 1975, men har efter inbördeskriget -98 haft det tufft. Många människor är arbetslösa och är glada om de kan äta ett mål varje dag. Landet är korrupt och många ambassader har lämnat sina poster.   Det finns en otroligt vacker skärgård utanför huvudstadens skitiga strandremsa. Bortanför de kantrade, rostiga båtarna i den nersmutsade hamnen, fyra timmar bort med båt om tidvattnet tillåter, ligger det 88 vackra orörda öar med ett fantastiskt djurliv. Människorna på Bijagoöarna lever ostört av omvärldens utveckling. De har tid för varandra och alla hjälps åt i byarna. Deras primitiva liv gör att även kvinnor och barn sliter hårt när taken måste bättras på med palmris inför regnsäsongen. Av Bijagos öar är det 22   befolkade. För att ta sig till öarna runt om måste man förlita sig på tidvattnet. Det går mellan 1-3 båtar i veckan beroende på var man vill åka. De största problemen kommer om någon blir sjuk. Ofta händer det att människor dör i båtarna på väg till sjukhuset   Följ med och möt Fatus familj där varje dag är en kamp för att kunna föda alla 15 familjemedlemmarna, Estevo på Kanjabac, som föll från ett palmträd och blev lam, Donna som väntar sitt första barn och bygger sitt eget hus, läkaren på sjukhuset på Bubaque, där varken el eller rinnande vatten finns och barnen i skolorna runt om på huvudön. En resa genom några livsöden i mitt första möte med Afrika.